Det verkar ha blivit tradition att göra en lista på årets olika betraktelser, men eftersom jag inte gillar det invanda och konservativa utan gillar det nya, förändringsbenägna och oförutsägbara tar jag ett nytt grepp på bloggen. Att skriva prognoser är att sticka ut hakan, fråga alla sportjournalister som spekulerar i seriesegrare i olika lagsporter eller varför inte slå en signal och fråga SMHI hur de upplever att folk tar emot deras prognoser. Så att skriva prognoser eller att spekulera tänker jag inte göra, lite självbevarelsedrift har jag kvar.. De gångna åren har jag spekulerat på bloggen om politiska frågor, såväl inrikes som utrikes. Gissningarna har väl varit si och så, inget att skryta över men heller inget att skämmas över.
Inför 2011 missade jag och hela omvärlden det som skulle överskugga allt annat under året – den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien dagarna innan jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet hos vanligt folk att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen årets-lista eller prognoser om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag skriva ned en önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till tolvslaget den 31 december 2012. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig vad som helst.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade kapitalvinster i fickorna på direktörerna på arbetarlönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling – ta ifrån dem makten.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens största tillverkningsverkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden men det gäller mest privata och personliga saker. Men infrias mina tre önskningarna då blir 2012 det år då hela världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?
Senaste kommentarer