Grängesbergsbolaget

I Grängesberg växte ett av Sveriges starkaste företag fram mellan 1890-1910. Så sent som på 1960-talet var det ett blomstrande bolag, som investerade och drog invandrare från jordens alla hörn till orten. På Öraberget minner ruiner om en kort svensk industriell brittsommar, som skulle vara över inom ett par decennier.

Ett övergivet bostadsområde på Öraberget i Grängesberg, finnkvarteren kallat i folkmun eftersom det bodde mycket finnar där som arbetskraftinvandrat och jobbade i skogen eller i gruvan. Här har jag varit förut, för inte allt för länge sedan. Här bodde Bönne, Morgan, Jonas farsa med flera. Vi lekte, hängde och gjorde det som tillhör barna- och tonåren till, själv bodde jag i Blåns. I ena änden av finnkvarteren har en legion av norrmän flyttat in och som grannar har de fyra heltomma och vandaliserade tegellimpor. Det som vi ser på bilden är minnen från det en gång så stolta Grängesbergsbolagets storhetstid.

Under 1950- och 60-talen gick gruvan fortfarande på högvarv i hjärtat av det sagolikt vackra Bergslagen. Det fanns gott om jobb och till Grängesberg-Ludvika flyttade folk från både Italien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ungern och Finland så sent som 1965. I början av 1960-talet var Grängesbergsbolaget landets allra rikaste företag och i mitten av 1980-talet hade nedrustningen börjat visa tydliga spår i samhällsbilden. Vid 1990-talets början lades gruvan ned och på 2000-talet tynade Grängesberg långsamt bort, men allt hade egentligen börjat drygt hundra år tidigare.

År 1875 hade britten Thomas Gilchrist skapat en process som gjorde att de fosforhaltiga järnmalmer som fanns i både Grängesberg och Kiruna kunde användas för massproduktion av stål. Värdet på de svenska malmfälten stegrades dramatiskt och en spekulationsvåg startades i stort sett omedelbart. Olika intressenter byggde järnvägar bredvid varandra och under 1880-90 talen sjöd hela Grängesberg med omnejd av en stark ekonomisk aktivitet. Men för att få lönsamhet i verksamheten krävdes dessutom att en kraftfull organisatör och företagsplanerare etablerade sig. Det blev så småningom den tysk-brittiske finansmannen Sir Ernest Cassel som skapade det nya jätteföretaget TGOJ, Trafikaktiebolaget Grängesberg Oxelösund Järnvägar. Bolaget var en slags fusion av de mäktiga gruvorna och järnvägslinjerna till kusten, så nu kunde man både bryta malm och skapa trafik på järnvägen och under den tiden på 1890-talet blev vinsterna jättelika.

Cassel sålde och gjorde sig en förmögenhet. I Grängesberg står fortfarande den mäktiga Cassels donation som ett minne över en fantastisk epok. På sitt sätt var väl även Anders Zorns karriär en effekt av Cassels tid. Bankiren Cassel blev förtjust i Zorns konst och med en sådan person som ekonomiskt främjade konst blev en internationell karriär snabbt möjlig. Tänk er hur det var när Anders Zorn inbjöds som Cassels gäst till Drottning Victorias 50-års jubileum. Ekonomisk tillväxt har alltid skapat intresse för kulturell verksamhet. Inte minst vill framgångsrika människor demonstrera hur de lyckats genom satsningar på konst och arkitektur. Så det är väl tämligen ganska självklart att perioden runt sekelskiftet 1900 även blev en kulturell blomstringsperiod i Dalarna och Sverige.

Den ekonomiska blomstringen för Grängesbergsbolaget kulminerade väl egentligen under samma period. I början av 1900-talet fick man kontroll över LKAB och hade exportmonopol på malm från Sverige. Inkomsterna flödade, men det fanns ett problem. LKAB delade man med staten i ett hälftenägande, och staten kunde vid olika tillfällen lösa in Grängesbergsbolagets andel. Ett sådant tillfälle dök upp 1957, och nu skedde svensk företagsamhets dittills största affär. Å ena sidan fick Grängesbergsbolaget en miljard, vilket på den tiden var en osannolik massa pengar, men å andra sidan blev man av med företagets viktigaste produktionsenhet. Nu blev det kritsikt och vikten av att investera miljarden vettigt fick högsta prioritet. Mycket pengar investerades i Grängesbergsområdet, där man ökade produktionen så mycket som möjligt. Det betydde förstås nyanställningar och höga löner.

Så sent som 1962-65, när finnkvarteren byggdes investerades samtidigt stort i järnvägen och man satsade stort i en malmgruva i Afrika. En kombination av konkurrens, bristfällig företagsledning och bedrövlig bostadspolitik … allting samverkade för att göra Öraberget i Grängesberg till en absurd plats där kaptalismens härjningar tydligt visar sina cyniska spår av resultatorienterad företagsamhet med maximerad ekonomisk vinst och minimal humanism.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s