Vem sa att det inte var viktigt…

Alltså, språket och hur vi uttrycker oss är viktigt. Det representerar vilken människosyn vi har. Det har i dagarna debatterats om hur dåliga vi svenskar är på att diskutera och konversera. Vi klarar att diskutera ekonomi och golf men sedan blir det problem, enligt en undersökning där människor från andra EU-länder gett sitt omdöme om oss svenskar (världens kanske mest beresta folk). Men det där med att uttrycka sig är inte enkelt. En diskussion kan lösa knutarna men när mottagaren inte begriper vad man säger. Hur gör man då?

Cervates_jaureguiNär den franske affärskollegan gör liknelser som refererar till Voltaire eller när chefen på det Londonbaserade huvudkontoret citerar Poe eller när spanjorskan skämtar med fraser ur Miguel Cervantes mest kända bok. Då har svensken tappat både karta och kompass och begriper inte GPS:en hen får presenterad för sig. Vilse är ett understatement. Fördumningen visar sig i tystnad och icke deltagande i den fortsatta konversationen. Jag hoppas våra EU-vänner lärt sig att inte ta efter den svenska modellen som nu verkar eftersträva en likriktighet i en form där människan reduceras till att vara en produktionsfaktor och möjlig konsument. Livsstilen som eftertraktas i Sverige leder oss i fördärv är jag rädd för. Men för många andra handlar det fortfarande om att leva livet, njuta, dansa, sjunga, umgås och äta gott … det vill säga glädje, sorg och lycka … kort och gott … LIV!

Varför är det viktigt att kunna något mer än ekonomi och golf kanske någon undrar? Tja, kanske på grund av det som skett. Folkpartiet tog bladet från munnen vid valet för snart åtta år sedan och införde ett hårdare språkbruk mot våra vänner som kommer hit och söker skydd undan fattigdom, krig, förtryck, förföljelse och annat. Fp började diskutera ökade krav och mer repressiva åtgärder mot invandrare och banade på så väg för intoleransens taktfasta marscherande. Tack sa SD och vips har vi numera nazister på gatorna, igen. Äckelkänsla!

Dessa språkförändrare kan ge katastrofala efterverkningar för människor, oftast för de svagaste människorna och de mest utsatta. Låt mig dela med mig av ett exempel nedan.

Det är bra att många är engagerade i viktiga och svåra frågor om sjukskrivning och arbetsförmåga. Ytterst är frågan närmast existentiell: vem ska förväntas försöka försörja sig själv? Och vem ska vi försörja gemensamt?

Så inledde socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) en artikel i Svenska Dagbladet där han kritiserade sina kritiker. Sjukskrivning och sjukförsäkring ses inte i den sjukes perspektiv, utan i skattebetalarens. Så lämnar han ytterligare ett bidrag till samlingen av exempel på den råa och cyniska människosyn som blir konsekvensen av att politiken inte längre representerar medborgarna utan bara skattebetalarna. Känslofattighet till förmån för skatteansvar.

Det är så man förändrar det politiska språket. Lite så där lagom försiktigt och ofta utan att man lägger märke till det. Begrepp försvinner, andra nyskapas, och inte sällan innebär de nya begreppen dramatiska förändringar i politikens innehåll. Numera säger de som har politiska uppdrag praktiskt taget aldrig att de företräder medborgarna. De representerar istället skattebetalarna, och så säger företrädare för alla politiska partier. De säger det för att i tider då allt större vikt lagts vid samhällsekonomin vill de visa att de tar ekonomiskt ansvar, att de inte slarvar bort de skattepengar som anförtrotts dem. Problemet är bara att det ändrade språkbruket markerar en helt ny syn på den politiska uppgiften. Vi får även en ny syn på våra unga medborgare i glesbygden som till exempel i Värmland och Dalarna och i de mer tätbefolkade förorter som Husby i Stockholm och Skäggetorp i Linköping. Där är de unga arbetslösa fler än de som har arbete. Där växer och frodas utanförskapet, hopplösheten och frustrationen hos våra unga medborgare. Hur ger vi de framtidstro och hopp?

Fundera ett ögonblick på begreppet medborgare, som betyder något helt annat och mycket mer än det numer oftare använda begreppet skattebetalare.

images-26Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället medan skattebetalaren i första hand ses som och ser sig som köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måste omfatta alla. Den som i sitt politiska uppdrag representerar medborgaren säger till den som inte kan gå: Det är mitt uppdrag som din företrädare att försöka medverka till att du får en fungerande rullstol. Representerar han skattebetalaren säger han istället: Hur mycket kan man egentligen begära att en vanlig skattebetalare ska betala för att du ska få en ny rullstol? Så öppnar man för en ny och helt annan, osocial och mycket cynisk människosyn.

Jag tror att jag just begripit varför jag tänker rösta blankt vid nästa val. Jag är först och främst en medborgare som via arbete betalar skatt. Jag ser på mycket nära håll hur viktigt det är att tänka på hur man uttrycker sig. Inte minst när man har uppdrag som minister eller sitter i riksdagen, där det man säger eller skriver verkligen förändrar livsvillkoren för människor.

I ett välfärdssamhälle – där verklig demokrati råder – måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor, inte som försörjningsobjekt eller produktionsfaktorer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s